Lite tankar

Allt bara snurrar. Jag försöker fokusera blicken på saker i rummet men det går inte, allt bara snurrar. Jag är rädd. Ambulansen är på väg. Min sambo är på väg. Kollegor är hos mig. Men jag känner mig så ensam, så liten.
Det var onsdagen den 24:e april, 2013. Min sambo fyllde 30 år den dagen och vi hade planerat att gå ut att äta på kvällen. Vi har precis berättat för våra vänner att vi väntar barn och vi känner oss väldigt glada. Det är vår i luften. Den senaste månaden har jag jobbat väldigt intensivt för att slutföra ett projekt. Jag hade precis tryckt på knappen och skickat iväg projektet då jag plötsligt kände mig konstig. Ostadig. Det var den här dagen jag för första gången fick ett yrselanfall. Efter några undersökningar så tror de läkarna att jag fått ett sjukdomstillstånd som kallas Meniere. Allt kändes mörkt.
Sommaren skulle bli så härlig. Vi skulle njuta av att bara vara vi två och jag skulle äntligen få chans att ta in att jag ska bli pappa. Sommaren blev en mardröm. Jag fick stora problem med tinitus och fick flera mindre och ett större anfall. Framtiden fanns inte. Jag isolerade mig så mycket jag bara kunde. Jag träffade inte vänner, hittade inte på något på helgerna och vågade ibland inte gå till affären och handla själv. Allt av rädslan att det skulle hända igen. Av läkarna hade jag fått en medicin, samt rekommendationen att inte äta salt i maten. Jag blev som besatt, försökte få bort all salt i min mat vilket gjorde att jag isolerade mig ännu mer. Mitt jobb som tidigare varit så roligt och intressant kopplade jag bort. Jag gick dit men jag var egentligen inte där.
Jag har aldrig provat på alternativa behandlingsmetoder och har nog heller inte haft någon större tro på det. Behandling får man på sjukhuset tänkte jag. I slutet av Juli så var det kris. Någonting måste göras. Min sambo ordnade så att jag skulle få komma och träffa Gun-Britt. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Mina svärföräldrar och min sambo har alla gått dit och mått bra av det. En liten liten strimma hopp fanns att det skulle kunna hjälpa även mig. Men jag var också rädd, då jag inte visste vad jag skulle göra om det inte fungerade. När jag väl kom dit så pratade vi mest. Eller jag pratade och hon lyssnade. Det kändes som att det var första gången någon utanför min familj lyssnade. Och brydde sig. Det var stort för mig. Den lilla strimman av hopp blev större.
Under hösten fortsatte jag att gå till Gun-Britt. Varannan vecka var jag där. Det blev min fasta punkt då jag mådde dåligt eller var rädd. När jag blev orolig så visste jag att jag att jag snart skulle åka dit igen. Processen gick långsamt. Jag förstod att det skulle ta tid då vi jobbade djupt med mig själv. Jag var nere på botten och började klättra uppåt igen. Behandlingen skedde på många sätt, både genom att vi pratade mycket, att jag fick zonterapi, och att jag fick naturmediciner. Min sambo hjälpte mig mycket då mina tankar blev mörka igen. Jag fick stöd och det var så viktigt för mig. Allt eftersom hösten gick så kände jag att jag blev starkare och starkare. Jag vågade mer och mer. Jag kommer nog aldrig att glömma den kvällen när jag åkte och träffade några vänner på en restaurang. Vi åt Indisk mat och drack en öl. Och skrattade. Det var så länge sen jag gjorde något sådant.
Vår son föddes i slutet av Oktober. Det fanns en liten rädsla att jag skulle må dåligt när det var dags och att jag inte skulle kunna vara där och stötta min sambo. Fast jag hade också bestämt mig. Jag skulle vara där. Ögonblicket då han föddes är det största i mitt liv. Jag var där.
Idag är jag starkare. Jag har fortfarande en del problem med tinitus och rädslan att det ska hända igen finns till viss del kvar. Men jag tänker inte på det lika mycket. Jag vågar tänka på andra saker. Och det gör att jag mår så mycket bättre. Jag vågar idag säga att jag mår bra när någon frågar mig. Jag vet inte exakt vad det är som gjort att jag mår bättre, men det spelar heller inte någon roll. Jag har förändrats som människa. Tidigare så tänkte jag inte efter hur jag mådde. Jag lyssnade inte på min kropp. Det gör jag idag. Jag vill kanske inte säga att jag är glad att jag har gått igenom det här, men jag kan säga att jag är en starkare människa idag än vad jag var innan allt det här hände.
Nyligen har jag avslutat ett projekt där jag jobbat som lärare i en stad långt från min hemstad. Flera gånger har jag åkt dit helt själv. Jag har bott själv på ett hotell och utmanat mig själv i ett yrke jag aldrig tidigare provat på.  Det har gått bra. Det har varit roligt och intressant. Att jag skulle kunna göra något sådant var helt otänkbart i somras. Otänkbart. Omöjligt.
Jag vet att jag kommer få fortsätta jobba för att må bra även i framtiden. Men jag ser det inte som något hinder. Framtiden finns där, även för mig.

 

Kommentarer för detta inlägg är stängt